Fotografis portfoliopris
Foto: Alexander Nerleir Søtorp
Fem utvalgte prosjekter fra Fotografis Portfoliopris presenteres på DOK25!
Fotografis Portfoliopris er en åpen konkurranse som fremmer ny nordisk fotografi. Hvert år velger en fagjury årets beste prosjekter og kårer vinneren av Portfolioprisen.
Årets vinner er Alexander Nerleir Søtorp med prosjektet «Gehenna».
Alexander Nerleir Søtorp
Bio
Alexander Nerleir Søtorp er fotograf uteksaminert fra Norsk fotofagskole. Han jobber i krysningspunktet mellom kunst og dokumentar. Med en observerende tilnærming tar han sjelden regi over subjektene sine. Med kamera i hånd utforsker han nærmiljøet sitt, verden og sitt indre landskap.
Gehenna
“Elva renner svart og lufta er tjukk som suppe”
Den 1. februar 2023 reiste jeg til Ghana for et tildelt kunstneropphold hos CeST (Center for Sustainable Transformation). Bildene fra oppholdet er en samtale mellom meg og Ghana, en samtale om glede og sorg, kjærlighet og frykt, undertrykkelse og overlevelse, håp og desperasjon. Gjennom fotografi utforsker jeg møtet mellom personlige opplevelser og globale strukturer. I dette prosjektet trekker jeg en historisk parallell til Gehenna – en dal utenfor Jerusalem som i sin tid fungerte som byens søppelfylling. Her ble avfall og kadavre kastet og brent, noe som gjorde stedet til et symbol på ødeleggelse og forurensning. I Bibelen blir Gehenna beskrevet som et evig brennende flammehav, et bilde på helvete på jord. Gjennom denne koblingen vil jeg peke på hvordan det globale sør, og Ghana spesifikt blir brukt som søppeldynge for forbrukersamfunnet. Jeg vil peke på hvordan lidelsen i Ghana til dels er et produkt av velstanden i det globale nord. I 2019 lagde Brennpunkt en dokumentar som satte lys på hvordan store mengder el-avfall fra Norge havner i Agbogbloshie, et område i Ghanas hovedstad som er omtalt som verdens giftigste sted. Svenske journalister har sporet klær fra Norge til Accra. 100 tonn med klær forlater Kantomanto, Vest-Afrikas største bruktmarked, hver dag som søppel. Byens infrastruktur rundt avfallshåndtering klarer å håndtere rundt 30 % av det. Resten dumpes i elva eller på ulovlige dynger.
I skjæringspunktet mellom kunst og dokumentar søker jeg å skape bilder som ikke bare dokumenterer en realitet, men også utfordrer blikket og stiller spørsmål til de globale strukturene bak denne skjevheten.
Janne Amalie Svit
Bio
Janne Amalie Svit (1978) er en norsk fotograf utdannet ved Kent Institute of Art and Design i England og Norsk Fotofagskole. Hun underviser i fotografi ved Sund Folkehøgskole i tillegg til å jobbe med sine egne prosjekter.
Svits arbeid er nært knyttet til hennes forhold til hennes omgivelser i nord, et sted mange ville tenke på som midt i ingensteds. Hennes fotografier kan sees som en visuell dagbok, der hun utforsker tilhørighet, moderskap og den menneskelige tilstanden. Hun jobber med både det iscenesatte og det observerte.
Svit deltar for tiden på Masterclass-kurset ved Norsk Fotofagskole og jobber mot utgivelsen av sin fotobok Bivring i juni 2025.
Bivring
Bivring utforsker den tynne grensen mellom orden og kaos – en visuell dagbok om følelsen av at det kjente blir fremmed, både på et indre og et ytre plan.
Å vokse opp på et sted man ønsker å rømme fra, setter sine spor. Jeg vokste opp på et slikt sted og som følge av det utviklet jeg et sterkt indre liv, der fantasien og observasjonsevnen tok mye plass. Som 20-åring dro jeg fra dette stedet, men nå bor jeg der igjen.
Jeg ønsker å fortelle historier som både forfører og forstyrrer – som balanserer mellom det ubehagelige og det vakre. Det handler om opplevelsen av verden, om hvordan noe velkjent kan romme en underliggende uro. Bildene mine er mer enn dokumentasjon av det synlige; de åpner for det skjulte og fremmedartede. Det er i møtet mellom det kjente og det forstyrrende at det ubehagelige oppstår – når det trygge ikke lenger oppleves som trygt, men har en gjenklang av noe urovekkende.
I møtet med det ubehagelige reflekteres noe grunnleggende ved det å være menneske – et glimt av noe fundamentalt ved vår eksistens. Luften mellom deg og meg er fylt av det usagte, men likevel forstått. I dette rommet oppstår forbindelsen mellom det bevisste og det skjulte, mellom det konkrete og det vi bare aner – en erkjennelse av at livet sjelden er enten-eller, men sammenvevd og flokete. Dette er grunnlaget for Bivring.
Arbeidene mine kombinerer iscenesettelser og observasjonsfoto. Jeg blander den indre verden med den ytre for å fortelle mer sammensatte historier. Bivring utforsker spenningene i hverdagen på et personlig plan, samtidig som en større uro preger stemningen – mellom mennesker, objekter og natur. Naturkriser og geopolitisk uro danner bakteppet for prosjektet, hvor verdens usikkerhet speiler den indre uroen vi alle bærer med oss.
Bivring: nynorsk og dialektord med betydningen skjelving.
På bokmål brukes bevring og synonymer til ordet er uro, uhyggelig og sinnsbevegelse.
Johanne Nyborg
Bio
Johanne Nyborg (1994) er fotograf og visuell kunstnar fødd og oppvaksen i ei lita bygd i Sogn og Fjordane. Ho har utdanning frå Westerdals og Bilder Nordic og er i dag basert i Oslo. Hennar første fotobok Geitmyra vart publisert på Pseudonym Publishing i 2022.
Johanne arbeidar med langvarige, personlege prosjekt i krysninga dokumentar og kunst, der hennar hovedmedie er analogt fotografi. Ho jobbar taktilt og hands on med verka sine, både i mørkerommet og ved å lage sine eigne rammer.
Prosjekta hennar utforskar tema kring menneskets forhold til naturen og andre artar, naturvern og biodiversitet, samt identitet og tilhøyrsle. Gjennom arbeida sine vil ho knyte menneska nærare naturen, sesongane og syklusane vi alle er ein del av.
Hundreår av solskin og storm, fast i fysisk form
“Hundreår av solskin og storm, fast i fysisk form” starta som ei fotografisk utforsking inn i restane av dei gamle, urskogsnære skogane i Noreg.
Dei siste åra har vi fått innblikk i den enorme nedbygginga av norsk natur: NRK sin serie med graveartiklar viser før og etter-bileter av frodige skogar, myr og viltområder som blir jevna med jorda til fordel for vegar, vindmøller, næring og industri. Det kjem óg fram at ingen av dei 44 000 dokumenterte inngrepa er ein del av ein overordna, nasjonal plan. Det er altså ingen som har oversikt over, og bærer ansvaret for, den massive nedbygginga av naturen i landet vårt.
Endringar i klima og tap av biologisk mangfald er ein av vår tids største utfordringar, og den gamle og biologisk rike skogen kan hjelpe oss å stabilisere klimaet, lagre karbon og beskytte oss mot ekstremvêr. I Noreg har vi kun 1,7 % urskogsnær skog igjen, skog som er urørt av mennesker. I desse skogane lever halvparten av dei nesten 3000 rødlista artane i landet vårt.
Eg gikk inn i prosjektet med ein tanke om å ville spreie kjennskap, nærleik og kjærleik til vårt felles livsgrunnlag. Eg ville vise skogen som ein stad der menneska kunne finne tilbake til seg sjølve, finne ro og tilstedeværelse og verdi utover areal- og ressursutnytting. Eg ville opphøge og beskytte skogen gjennom fotografiet.
Undervegs i prosjektet begynte det likevel å vekse fram ei ulmande kjensle: Kven er eg til å avbilde skogen? Kven er eg til å velge ut bitar av ein heilhet og presentere det som sanning? Ta bitar av skogen ut av sitt habitat og inn i gallerirom og trykt mellom permar? I min søken etter å nærme meg dei antropocen-frie lommane i skogen, har eg i staden blitt konfrontert med mitt eige inngrodde menneskesentrerte verddsyn. Eit mekanisk verdssyn som vil “bruke” naturen til si eiga vinning. Som om den eigenverdien skogen har, eigentleg berre eksisterar på våre premiss.
Sanninga er at vi aldri kjem til å kunne skjønne breidda og viktigheten av det som foregår blant smuldrande furulæger og under barken på sølvgrå gaddar. Vi kan nærme oss, vi kan studere med lupe, vi kan dra parallellar som gir meining reint intellektuelt, men den livserfaringa som kun 500 år gamle trær innehar, den får vi aldri tak i.
Gjennom prosjektet navigerar eg difor dei paradoksale kjenslene i dette møtet: Ønsket om å verne og beskytte, ønsket om å belyse, vise og dele gjennom mitt blikk på skogen, men samstundes ta inn over meg at skogen aldri vil eksistere for oss, for meg, for sjåaren. Skogen er sin eigen.
Julie Hrnčířová
Bio
Julie Hrnčířová (f. 1992) er en tsjekkisk kunstner som for tiden er basert i Oslo. Hun har en grad fra École Nationale Supérieure de la Photographie i Arles, Frankrike. Hrnčířová har stilt ut arbeidet sitt på en rekke steder, blant annet på fotofestivalen Les Rencontres de la Photographie i Arles, Vårutstillingen på Fotogalleriet i Oslo, samt gruppeutstillinger ved KÖSK galleri og Fotografihuset.
I 2022 hadde hun en separatutstilling med tittelen Urban Poetism på Fotografiens Hus i Oslo, og deltok også på Nordic Light Festival i Kristiansund. I januar 2023 hadde hun separatutstillingen This Might Be Useful One Day i galleriet Atelier Josefa Sudka i Praha. I november 2023 stilte hun ut serien Everyday Sculptures under PhotoSaint Germain i Paris, kuratert av Raphaëlle Stopin, direktør for Rouen Normandy Photographic Center. I 2024 var hun en del av utstillingen Iso 36 i galleriet Page Five i Praha.
Hrnčířovás kunstneriske praksis kretser rundt offentlige rom, urbane omgivelser, tilfeldige møter, stilleben og gjenstander som har blitt kastet eller forlatt. Hun arbeider ofte med installasjoner og skulpturer som inkluderer materialer som tre, metall, tekstiler og keramikk, og utforsker samspillet mellom ulike medier.
Hrnčířová er en del av Futures Photography, en europeisk plattform for fotografi som samler det globale fellesskapet av nye fotografer. Hun er også tilknyttet Forbundet Frie Fotografer, den nasjonale organisasjonen i Norge som fremmer fotografisk kunst.
https://www.juliehrncirova.com/
https://www.instagram.com/julie_hrncirova/
Fragments of the Cities
Fragments of the Cities bygger videre på mitt tidligere arbeid hvor jeg utforsker transformasjon og urbanisme i europeiske byer, med fokus på å fotografere detaljer fra bygninger, funnede og kastede objekter, samt etterlatenskaper fra byggeplasser i byene. Jeg undersøker påvirkningen og konsekvensene av den gjennomgripende globaliseringen som driver samfunnet vårt, og de negative effektene av utbyggingsprosjekter i byene. Prosjektet er en kritikk av et samfunn som kaster like raskt som det forbruker, uten å ta hensyn til det økologiske fotavtrykket som blir igjen. Disse problemstillingene er tydelige både i Oslo og i andre europeiske byer – de står overfor omfattende utbyggingsprosjekter og i stor grad privatiserte områder der hovedmålet er profitt fremfor rimelige og sunne boforhold for innbyggerne.
Som Colin McFarlane skriver i sin bok Fragments of the City:
«Cities are becomingincreasingly fragmented materially, socially, and spatially. From broken toilets and everyday things to art and forms of writing, fragments are signatures of urban worlds and provocations for change.»
Dette prosjektet består av håndlagde fargefotogrammer og lysmalerier – luminogrammer – laget i mørkerom. De er basert på innsamling og avbildning av ulike objekter funnet på gaten, hovedsakelig samlet over flere måneder i Oslo, særlig i områdene Bjørvika, Grønland og sentrum, samt mer avsidesliggende industriområder preget av pågående byggeaktivitet og utvikling. Fotogrammene kommenterer på en abstrakt og poetisk måte sporene som etterlates av byutviklingen, og de forsøker å reflektere over byenes transformasjon, veksten av ikke-bærekraftige prosjekter, avfall og mangel på gjenbruk, og retter en kritikk mot globaliseringen av urbane rom.
Nikko Knösch
Bio
Jag heter Nikko och är fotograf, punktrummis, retuschör och printmakare i Stockholm.
Jag är 33 år gammal och under dagarna arbetar jag med fotografer och hjälper dem med bildbehandling, skanning och utskrifter. Från 2014 till 2016 studerade jag digital bildbehandling på Fotoskolan STHLM och har sedan dess arbetat för fotografer. I början blev det mest kommersiell retusch, men under de senaste 4-5 åren har jag nästan enbart arbetat med mer konstnärligt fotografi och hjälpt Stockholmsbaserade fotografer som Anders Petersen, Monika Macdonald och Cato Lein att producera bilder för utställningar samt utfört bildbehandling för både böcker och printar.
2019 började jag med mitt eget fotografi, med fokus på att hitta min egen röst och mitt bildspråk. Sedan dess har jag deltagit i ett par grupputställningar på platser som Arbetets Museum och K*mopa. År 2024 kom jag på andra plats i Gommas black and white awards och blev också nominerad som finalist för Gomma-stipendiet i kategorin för svartvitt fotografi. Jag är även en av GUP Magazines Fresh Eyes-talents för 2025 och kommer att publiceras i ett par böcker och zines med andra fotografer under det kommande året.
Jag arbetar för närvarande med två projekt där slutmålet är att de båda ska bli varsin bok. Och planen för livet är att arbeta mindre för andra och mer med min egen fotografering.
Folkungagatan
Jag växte delvis upp på Folkungagatan, utan att någonsin bo där. Det var där jag lagligt drack mina första öl, där polarna hängde och dit jag kunde gå och träffa vänner utan att först boka en tid. Folkungagatan är nästan en motorväg och nästan en bargata. Nästan ful och nästan vacker på samma gång. Tät trafik som kolliderar med en ungdomlig anda som söker något mer längs gatan. Och jag känner mig nästan hemma.
“Folkungagatan” är en fotografisk utforskning av en gata på Södermalm i Stockholm, där det komplexa förhållandet mellan plats och mänsklig närvaro hamnar i fokus. Serien fångar gatans råa, kontrasterande texturer. Den hårda, obevekliga trafiken och det tuffa urbana landskapet mot invånarnas värme och tysta motståndskraft.
Bilderna är svartvita med kraftfull, energisk svärta för att förstärka en känsla av desorientering, som om man både är inne och ute samtidigt. Både inkluderad och exkluderad på samma gång. Denna spänning speglar min egen upplevelse av att vara både närvarande och tillbakadragen. Utåtriktat blyg. Och fångad mellan att vilja ta kontakt och att observera på avstånd.
Genom bilderna försöker jag förmedla paradoxen av ensamhet i ett tätbefolkat utrymme. En känsla av att vi är ensamma tillsammans. Trots gatans kalla yttre förkroppsligar dess människor en tyst, gemensam mänsklighet och ger en glimt av deras inre världar, drömmar, hopp och den värme de bär med sig trots stadens likgiltiga fasad. Denna kontrast är kärnan i Folkungagatan. Gatans fula skönhet och de ömtåliga, intima berättelserna om de som bor där.
Min plan framåt är att arbeta minst ett år till med detta, och försöka besöka fler människor i deras hem längs gatan för att inkludera både de permanenta invånarna och de som bara befolkar den på natten.
